Charity function
I måndags var jag på någonting väldigt amerikanskt nämligen en "charity function" dvs en välgörenhetsevenemang. Den här tillställningen var för New York Gay Mens Chorus på Warwick Hotel. Evenemanget började med en "silent auction" med gratis bar. Då jag inte direkt är rik så lade jag bara ett bud på en barnota på Posh.

Efter den tysta auktionen så var det dags för riktig auktion och underhållning. Någon ropade in en möjlighet att dirigera kören i några nummer i Carnegie hall för 7500 dollar. En advokat jag känner som också hedrades med en utmärkelse donerade 10.000 dollar utan att blinka. Totalt så samlades det in 68.000 dollar under kvällen. Underhållningen bestod av musikalartister. En av artisterna har som merit att hon är den som sjunger ledmotivet till TV-serien Nanny. Hon var faktiskt lite lik Fran Drescher, skådespelerskan som spelar nanny.

Sist men inte minst så lade jag faktist det vinnande budet på barnotan. Den kommer nog komma till användning i framtiden.

Bakis och skakis del två
Jag var ute igår en sväng med en kompis som är en god vän till en kille jag träffade på en kryssning förra året. Han är från Washington DC så jag guidade honom runt till ett par barer. Vi började på Barracuda som var tom och öde. Vi gick därefter till Gym Bar där det var en hel del folk. Gym Bar är något så udda som en gay sportsbar. Sport visas på en massa skärmar till Madonna låtar. Jag tror jag drack fem öl eller så under kvällen. Det var tillräckligt för att jag skulle vakna imorse med en baksmälla. Ikväll skall jag dessutom på en välgörenhetstillställning på Warwick Hotel. Det är dock bara mellan sex och nio på kvällen. Jag tror jag skall ta mig en återställare då.

Bakis och skakis!
Idag har jag varit rysligt bakis. Jag kom inte upp ur sängen förrens vid fyratiden på eftermiddagen. Det är ju typiskt att man skall vara bakis när det är en så himla fin dag. Jag tog en promenad vid fem och då gick folk runt i shorts och T-shirt. Det har varit runt 20 grader varmt idag.

Jag får som sagt skylla mig själv för att jag mått dåligt idag. Jag borde nog inte ha druckit fem martinis igår, men de var ju så himla goda. Dessutom så var det roligt att höra vad min kompis M hade haft för sig i Amsterdam där han varit på semester.

Marit does it again!
Marit Bergman, som faktiskt bor i New York, har skrivit en låt om gay raggning i West Village och Christopher Street Pier. Det är inte ofta jag hör en låt som får mig att känna och tänka att precis just så är det, men låten Out on the Piers är ett undantag.

Hon lyckas på något sätt fånga den sensualla stämning som råder i den sommarvarma mörka New York natten i Chelsea och West Village. Dessutom så lyckas hon beskriva den befriande skamlösa raggning som faktiskt finns i gayvärlden i New York utan att använda sig av gay sterotyper eller vädra unkna hetrofördomar om gayvärlden. Kolla gärna in videon till låten.

http://www.youtube.com/watch?v=vUUV0zld_HU

VÅR!
Idag skiner solen och det börjar banne mig kännas som vår. Det blommar faktiskt redan i mina kvarter. Magnoliorna står i full blom och frukträden likaså. Så till denna vårdagens ära har jag lagt upp en bild på en magnolia som blommar i Chelsea.

En svunnen värld
Idag är det sista dagen som Cheyenne Diner har öppet på 33e och 9e Avenyn. Dinern har efter 40 år förlorat sitt hyreskontrakt och istället skall ett niovåningshus byggas. Ytterligare en klassisk diner försvinner från Manhattan. Snart finns det inga gamla klassiska diners kvar på Manhattan. Det är en bit av amerikansk kulturhistoria som sakta men säkert går ur tiden. Supertrist!

Måndagskvällen
Jag struntade i middagen igår kväll efter spinningpasset och åkte upp till Upper West Side och hade en sexdejt. Killen jag träffade var snygg och helt klart värd att strunta i middagen för. Fast han var ju skådespelare så fasen vet om vi kommer att ses igen. Skådespelare eller "actors" är notoriskt opålitliga. Det är svårt att veta om skådespelare menar det de säger. Deras jobb är ju att föreställa sig. Nog med nedrackande av skådespelare. Det är inte det som är poängen med den här historien.

Jag tog ettans tunnelbana hem från 72a gatan vid tiosnåret på kvällen. När jag som bäst sitter och dåsar i en halvtom tunnelbanevagn så dyker det upp två transsexuella killar modell två meter långa i pumps. De börjar gå på "catwalk" i tunnelbanevagnen medans resten av passagerarna tittar storögt på. Fast ingen kommenterar eller säger någonting högt om detta. De flesta bara ler lite eller ignorerar dem.

Det är just detta som är charmen med New York. Allting kan hända och händer och New York-borna anser att vara blasé och inte bry sig är en dygd. En New York-bo skulle aldrig få för sig att gå upp till en kändis och fråga efter autograf om kändisen sitter på samma restaurang som dem. Så gör bara lantisar och folk från förorten.