Sista beachdagen?

Igår åkte jag ut till Jones Beach. Vädret kunde inte ha varit bättre med klarblå himmel och 30 grader varmt. Vad som kunde ha varit bättre var trafiken. Tåget ut till Freeport var försenat på grund av brand i ställverk. Sedan så fastnade skyttelbussen i en trafikstockning. Vi var inte dom ända som ville till stranden. Det tog mig två timmar att ta mig ut till stranden istället för den normala timmen. Fast det var det värt. Här kommer lite bilder från årets kanske sista dag på stranden.

Så här fin är stranden.

Vågorna var ganska så höga så jag simmade inte. Jag doppade bara fötterna i det kristallklara vattnet.

East Bathhouse är var gaydelen av Jones Beach ligger. Huset går i något slags arts and crafts stil.

Mer av East Bathhouse med gångvägen till beachen.

Så här mysigt är Freeport. Man kanske skulle ta och flytta hit.

Sommarfredag

Efter veckans höstrusk och regn så kom solen och sommaren tillbaka lagom till helgen. Sitter just nu i min trädgård och dricker mitt första glas rose sedan jag kom tillbaka till New York. Jag har inte haft rosestund på nästan två veckor. Det har varit lite svårt att klämma in en rosa stund i mitt löpschema. Ikväll är jag dock ledig från tränandet. Det känns skönt. Det är märkligt tyst just nu. Inga grannar som grillar eller sirener som tjuter. Om jag blundar så känns det nästan som om jag sitter ute på landet och inte i en storstad.

Rynkor

Vattenbubblan i badrummet var större imorse och jag var lite nervös att lämna lägenheten och gå till jobbet. Jag ville inte komma hem efter jobbet och finna min lägenhet förvandlad till en plaskpool. Så var inte fallet. Den stora bubblan hade försvunnit under dagen. Tyvärr hade dock färgen sträckts ut så nu har jag rynkor i målarfärgen. Jag får kolla imorgon om väggen eller taket är fortfarande blöta och om det dykt upp nya bubblor eller fläckar. Flood watch is still on!

Rynkor i målarfärgen. Finns det botox för sådana här rynkor?

Battle of the bulge

Jag bor i ett gammalt hus och gamla hus har problem. Just nu så håller jag noga uppsikt på en liten läcka som håller på att förstöra målarfärgen i mitt badrum. Det var en läcka på fjärde våningen för några dagar sedan som fixades. Konstigt att jag nu plötsligt får vatten in i mitt badrum som gör att målarfärgen bubblar. Om skiten fortfarande är kvar imogon så blir det ett surt samtal till fastighetsförvaltningen. Jag känner inte direkt för att spackla och måla om hela badrummet igen.

Härlig liten vattenbubbla som vandrar över väggen.

Regnig söndag

Idag skulle jag och M varit på en picknick i Central Park. Det blev inte av för precis när vi nådde fram till stället där picknicken skulle vara så började det ösregna. Himlen bokstavligt öppnade sig. Vi fick gå hem till M, som bor nära Central Park och käka upp vår picknick mat där istället. M hade en dejt senare på dagen så han sparkade ut mig efter vi käkat.

Jag åkte hem och beslöt mig för att gå på bio. Jag gick och såg filmen Inception på min lokala kvartersbio. Filmen var faktiskt väldigt bra. Jag måste dock erkänna att det var inte lätt att hänga med i svängarna. Det var väldigt många alternativa verkligheter att hålla reda på. Kul att se en film där hjärnan får jobba lite. Jag rekommederar helt klart filmen. När filmen var över så var det dags för mig att återvända till min enda verklighet och röja upp lite i min lägenhet och förbereda inför en ny vecka.

Så här kan det se ut när man leker med perspektivet i en dröm.

Konsten att nästan dö offentligt

Idag trodde jag att jag skulle dö och det offentligt också. Väldigt pinsamt och inte ens i snygga kläder. Idag sade mitt träningsschema att jag skulle springa 16 km. Sagt och gjort, 16 km är att springa ett varv runt stora loopen i Central Park och sedan springa hem längs med Hudson. Lätt som en plätt om det inte var för den jävla värmen. Det gick hyfsat att springa i Central Park i skuggan under dom stora träden.

Problemen började på allvar när jag sprang ut ur parken och ned till Hudsonfloden. Ingen skugga och solen brände på. Jag svettades som bara den och vattenflaskan blev snabbt tom. Mitt lagom snabba löptempo från Central Park blev nu till småjoggande. Lyckligtvis kom jag ihåg att det fanns en vattenfontän på 34 gatan så att jag kunde fylla på min vattenflaska innan jag fick värmeslag. Väl hemma var det att dricka en massa kallt vatten samt ta en sval dusch för att svalka ned min heta kropp. Het som i värmeslagshet och inte som porrstjärnehet.

Nu sitter jag och funderar på vad jag skall ha på mig ikväll. Jag har lovat att gå på min kompis Ms room mates födelsedagsfest ute i Brooklyn. Room maten V är rabiat progayrättighetsaktivist och jag är lite rädd för honom. Jag skulle helst inte vilja gå då M inte är där utan i Tyskland. Jag har dock lovat vår gemensamma kompis S att gå som moraliskt stöd. Det har utlovats italienskt mat och tårta. Vem kan säga nej till sådant!

Hemresa

Jag har varit alldeles för jetlaggad för att ha orkat blogga i några dagar. Här kommer dock slutet av min resa. Jag sov över i Stockholm hos K. Samma kille som jag hade bortamatch hos på priden. Det var väldigt trevligt att återse honom. Favorit i repris kan jag lungt säga. Här följer mina sista bilder från hemresan.

Ett vackert hus på St Eriksplan där jag tog flygbussen. Det var typ det sista jag såg innan det var dags att kliva på bussen ut mot Arlanda. Det blev inte några bilder från Arlanda för incheckningen tog så lång tid att jag hann bara springa direkt till gaten för att borda planet mot Amsterdam.

Stora öppna ytor verkar vara väldigt populärt på Shiphol. Jag hann inte shoppa särdeles mycket här heller för jag var tvungen att gå igenom en massa säkerhetskontroller. När blev KLM det nya El Al Air? Jag fick visa mitt pass tre gånger och gå genom metalldetektor. Det räckte minsann inte utan dessutom så blev jag muddrad. Här snackar vi inte någon lätt nedklappning utan killen som muddrade mig körde in sitt finger i min jeanslinning och kände runt hela min midja. Jag höll på att säga att så här lång går inte jag på en första dejt om det inte inbegriper en middag. Fast han var inte så snygg så jag höll tyst.

Flygresan från Amsterdam till New York var tortyr tack vare en unge som var obstinat och kunde inte tala ännu. Det enda sättet att kommunicera för honom var varierande högljudda skrik. Mot slutet av resan så övervägde jag allvarligt talat att strypa ungen. Turligt nog så fungerade mina frontallober så jag hade full impulskontrol och kunde låta bli att ha ihjäl ungen. Hopplöst med föräldrar som inte vet att man kan ge barn allergimedicin som gör dom dåsiga.