Bröllopsklockor

Tragedin i Norge nådde även nyheterna i USA. Dock fick denna dramatiska och sorgliga nyhet stiga åt sidan i söndags för glada och kärleksfulla nyheter, åtminstone i New York. I söndags var det första dagen då vi gays fick gifta oss i New York.

Mina vänner P & M som varit tillsammans i 20 år hade bestämt sig att göra slag i saken och anmält sig att gifta sig. Det innebar att jag var tvungen att stiga upp klockan sex för att vara hos dem klockan sju. Det var väldigt varmt och svettigt på morgonen, men trots det så var det skjorta och kavaj som gällde. Jag ville ju inte dyka upp i shorts och tischa på denna historiska dag.

När vi kom till City Clerk Office i downtown klockan halv åtta så var det redan en lång kö av giftassugna.

Givetvis var Westboro Baptist Church där och protesterade. Dom var mest patetiska där dom stod och hatade. Deras mesiga entimmes protest påverkade inte oss i giftaskön. Humöret var på topp och alla var glada trots att vi fick köa avsevärt längre än vad de latmaskarna orkade protestera.

Halv nio öppnades dörrarna till kontoret och kön flöt på ganska så fort inom en timme var vi vid dörren.

Inne på myndigheten var det ganska så kaotiskt men luftkonditionerat. Dock var det kölappssystem som gällde. Vi hade nummer 711. Det var bara att vänta tills numret kom upp.

P & M fyller i blanketterna. Jag fick skriva under som vittne. Efter att papprena var klara så var det en kort väntan tills det var dags för själva ceremonin. Vi blev eskorterade till ett kontor.

Själva ceremonin var i ett konferensrum. Inte direkt romantiskt, men ändå rätt fint. Ring nummer ett.

Ring nummer två.

"I now pronounce you married"

Efter ceremonin var det ytterligare en väntan för att få själva "marriage certificate".

Efter den något omtumlande och surrealistiska historiska ögonblicket så åkte vi till VYNL och åt brunch och firade. Skål ta mej fan!

Det märkliga är att ingen av oss var direkt känslosamma under hela evenemanget. Det var liksom väldigt overkligt. Det är först idag då jag läst om det och lyssnat på intervjuer som jag börjat fatta det monumentala i detta och hur speciellt det var. Jag tänker på alla som var där med sina familjer och sina barn och gifte sig. Dom som väntat så länge på att få göra det som de flesta tar för givet.