Vi skulle klara vad som helst,
vi skulle aldrig säga nej
Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Det har varit en rätt omvälvande vår. Året började med att det var jag och Herr K mot världen. Vi skulle trotsa oddsen och få vårat långdistansförhållande att fungera. Så trodde åtminstone jag. Nu blev det inte så. Allt rasade samman på mindre än en vecka. Plötsligt var jag ensam mot världen. Jag kunde inte erbjuda det Herr K ville ha och det fanns inte så mycket mer att göra än att konstatera att det var över.
Jag klandrar inte Herr K. Jag förstår hans argument och hans känslor, men samtidigt så känner jag mig besviken och ibland lite bitter. Jag fick aldrig vara med i beslutsprocessen utan jag fick veta allt när det hela var över. Det är nog det som svider mest. Att inte få vara delaktig utan att bli utstängd. Fast livet går vidare och allt som sker av en anledning. Vad anledningen är vet jag inte ännu. Tills dess så finns det alltid "breakup" låtar.
Kelly Clarkson är en hejare på att skriva "breakup" sånger, men just nu går den här låten av Gotye i en version av Glee het på min YouTube.
3 comments:
KRAM från Bengtsfors!
Usch - det känns inte rättvist. Och man måste ju självklart diskutera allt gemensamt - diskutera och fatta gemensamma beslut.
Jag tänker på dig - många varma kramar från Udi och mig.
Det här inlägget är subjektivt och bara ena sidan av myntet. Jag är inte ute efter att svartmåla eller ge någon skulden för att förhållandet tog slut. Det är mest såhär jag har känt mig i några veckor och jag ville få ut det ur mitt system.
Post a Comment