Oh no they didn't!
Svenska Dagbladet har ibland lite märkliga New York tips. Jag brukar dock inte bry mig om dessa så länge Svenskan inte tipsar om mina ställen. Ärligt talat så tror jag inte de flesta av SvDs läsare är intresserade av barer med bästa open bar (gratis sprit) och raggningspotential.

Nu lyckades de dock komma ruggigt nära i en guide till lunchställen. De flesta av lunchställena var restauranger som är turistiga eller som jag aldrig hört talas om. Allvarligt talat, vem orkar ge sig ut till Astoria i Queens för att äta lunch.

Två av ställena var dock ställen jag går till som FIKA, det enda svenska fiket i New York samt VYNL. VYNL är min favoritrestaurang med kitschig inredning och billig och god mat. Nu var det dock så att guiden i Svenskan gav adressen till en av restaurangerna som ligger på Upper East Side. Dit har jag aldrig varit. De finns andra filialer närmare mig. Jag tänker dock inte berätta var. Jag vill ju inte ha dessa ställen nedlusade med svenska turister.

1:59:57
Det är tiden det tog mig att springa en halvmarathon i Louisville i Kentucky i lördags. Själva loppet började tidigt på morgonen. Startskottet gick vid halv åtta i ett kyligt och duggregnigt Louisville. Dock så slutade det regna och det blev varmare allt medans loppet pågick. Själva loppet gick genom victorianska villaområden med blommande träd, genom naturparker och avslutades i downtown Louisville. En av överraskningarna var att loppet gick genom Churchill Downs som är själva kapplöpningsbanan där Kentucky Derby hålls. När jag sprang igenom så höll jockeyna på att värma upp hästarna för dagens lopp.

Min kropp höll ihop under hela loppet även om det mot slutet gjorde rätt ont i benen. Det kändes dock väldigt skönt att komma i mål och att ha klarat av en halvmara. Efter loppet så gick jag och R och käkade på Sue's Paradise Cafe, vilket är en väldigt cool och kitschig restaurang. Maten gick inte av för hackor heller. Jag åt en Bourbon Ball French Toast dvs fattiga riddare med bourbon-chokladsås, jordgubbar och vispad grädde. Det var den ultimata kaloriåterhämtningen efter loppet.

Road trip
Ikväll skall jag iväg på en road trip. Jag och min kompis R skall åka till Louisville i Kentucky. Det är Kentucky Derby där, dvs hästkapplöpningar. Vi skall dock inte delta i själva hästkapplöpningar utan vi skall skall springa halvmarathon. Nåja, jag skall springa för R drog sig ur i sista stund. Det skall dock bli kul att komma bort från kära New York en helg.

Det jobbiga är dock att vi måste köra 13 timmar för att komma fram och jag har en middag med jobbet som jag måste gå på ikväll innan vi startar. Vi lär rulla in i Louisville tidigt på fredagsmorgonen. Tjoho!!! Jag får rapportera hur det gick med löperiet när jag åter igen är tillbaka i New York efter helgen.

Var köper indier sina skor?
En sak jag alltid undrar över är var indiska män köper sina skor. Jag brukar sitta och tänka på detta när jag åker tunnelbana till och från jobbet. De flesta indier är propert klädda enligt amerikansk businessklädkod. Om än lite för mycket beige och brunt för min smak. Hur som helst så är de propert och korrekt klädda förutom skorna. Var hittar de sina fotriktiga skor modell Ecco innan märket poppade upp sig. De måste finnas affärer ute någonstans i förorterna till New York som säljer dessa 80-tals skor billigt. För jag har då inte sett denna typen av fulpjuck någon annastans på Manhattan än på indiers fötter. Själv föredrar jag diskreta svarta finskor till mina kostymer och färglada sneakers (helst Puma) på min fritid.

Marathonshopping
I lördags agerade jag packåsna åt min fd kollega L som var på besök i New York från Sverige. Vi har inte setts på 6 år, men allt var sig likt. Förutom två barn från hennes sida och att jag numera officiellt kommit ut. Vi tillbringade en intensiv dag med att shoppa från tio på morgonen till klockan sju på kvällen utan att stöta på Il Papa (påven) som var i New York över helgen. Jag lyckades dock undvika att spendera en massa pengar då jag försöker spara till min semester. Sverige är ju numera ett dyrland för oss som får betalt i dollar. Jag var dock glad att hjälpa till med att bära alla kassar. Många blev det.

Jag insisterade på en rejäl brunch för att vila våra trötta fötter. Att bruncha är en kulturinstitution här i New York. Jag drog med L till Essex på Essex Street i Lower East Side. Maten där är billig och god och man får gratis mimosa med maten. (Big time bonus!) Dock fick vi vänta rätt länge på bord då restaurangen är populär hos New York hipsterungdomar. Lyckligtvis fanns det sittplats vid baren och vi satt där och pimplade mimosas tills vi fick bord. När vi väl fick bord så var vi redan lite runda under fötterna. Tur att vi fick lite mat i oss så att vi inte var helt kalas när vi gick ut ur restaurangen.

Jag var helt slut i fötterna när jag kom hem efter att ha sagt hej då till L. Jag tillbringade resten av kvällen med att slappa framför TVn. Boring, men jag orkade bara inte gå ut.

Charity function
I måndags var jag på någonting väldigt amerikanskt nämligen en "charity function" dvs en välgörenhetsevenemang. Den här tillställningen var för New York Gay Mens Chorus på Warwick Hotel. Evenemanget började med en "silent auction" med gratis bar. Då jag inte direkt är rik så lade jag bara ett bud på en barnota på Posh.

Efter den tysta auktionen så var det dags för riktig auktion och underhållning. Någon ropade in en möjlighet att dirigera kören i några nummer i Carnegie hall för 7500 dollar. En advokat jag känner som också hedrades med en utmärkelse donerade 10.000 dollar utan att blinka. Totalt så samlades det in 68.000 dollar under kvällen. Underhållningen bestod av musikalartister. En av artisterna har som merit att hon är den som sjunger ledmotivet till TV-serien Nanny. Hon var faktiskt lite lik Fran Drescher, skådespelerskan som spelar nanny.

Sist men inte minst så lade jag faktist det vinnande budet på barnotan. Den kommer nog komma till användning i framtiden.

Bakis och skakis del två
Jag var ute igår en sväng med en kompis som är en god vän till en kille jag träffade på en kryssning förra året. Han är från Washington DC så jag guidade honom runt till ett par barer. Vi började på Barracuda som var tom och öde. Vi gick därefter till Gym Bar där det var en hel del folk. Gym Bar är något så udda som en gay sportsbar. Sport visas på en massa skärmar till Madonna låtar. Jag tror jag drack fem öl eller så under kvällen. Det var tillräckligt för att jag skulle vakna imorse med en baksmälla. Ikväll skall jag dessutom på en välgörenhetstillställning på Warwick Hotel. Det är dock bara mellan sex och nio på kvällen. Jag tror jag skall ta mig en återställare då.

Bakis och skakis!
Idag har jag varit rysligt bakis. Jag kom inte upp ur sängen förrens vid fyratiden på eftermiddagen. Det är ju typiskt att man skall vara bakis när det är en så himla fin dag. Jag tog en promenad vid fem och då gick folk runt i shorts och T-shirt. Det har varit runt 20 grader varmt idag.

Jag får som sagt skylla mig själv för att jag mått dåligt idag. Jag borde nog inte ha druckit fem martinis igår, men de var ju så himla goda. Dessutom så var det roligt att höra vad min kompis M hade haft för sig i Amsterdam där han varit på semester.

Marit does it again!
Marit Bergman, som faktiskt bor i New York, har skrivit en låt om gay raggning i West Village och Christopher Street Pier. Det är inte ofta jag hör en låt som får mig att känna och tänka att precis just så är det, men låten Out on the Piers är ett undantag.

Hon lyckas på något sätt fånga den sensualla stämning som råder i den sommarvarma mörka New York natten i Chelsea och West Village. Dessutom så lyckas hon beskriva den befriande skamlösa raggning som faktiskt finns i gayvärlden i New York utan att använda sig av gay sterotyper eller vädra unkna hetrofördomar om gayvärlden. Kolla gärna in videon till låten.

http://www.youtube.com/watch?v=vUUV0zld_HU

VÅR!
Idag skiner solen och det börjar banne mig kännas som vår. Det blommar faktiskt redan i mina kvarter. Magnoliorna står i full blom och frukträden likaså. Så till denna vårdagens ära har jag lagt upp en bild på en magnolia som blommar i Chelsea.

En svunnen värld
Idag är det sista dagen som Cheyenne Diner har öppet på 33e och 9e Avenyn. Dinern har efter 40 år förlorat sitt hyreskontrakt och istället skall ett niovåningshus byggas. Ytterligare en klassisk diner försvinner från Manhattan. Snart finns det inga gamla klassiska diners kvar på Manhattan. Det är en bit av amerikansk kulturhistoria som sakta men säkert går ur tiden. Supertrist!

Måndagskvällen
Jag struntade i middagen igår kväll efter spinningpasset och åkte upp till Upper West Side och hade en sexdejt. Killen jag träffade var snygg och helt klart värd att strunta i middagen för. Fast han var ju skådespelare så fasen vet om vi kommer att ses igen. Skådespelare eller "actors" är notoriskt opålitliga. Det är svårt att veta om skådespelare menar det de säger. Deras jobb är ju att föreställa sig. Nog med nedrackande av skådespelare. Det är inte det som är poängen med den här historien.

Jag tog ettans tunnelbana hem från 72a gatan vid tiosnåret på kvällen. När jag som bäst sitter och dåsar i en halvtom tunnelbanevagn så dyker det upp två transsexuella killar modell två meter långa i pumps. De börjar gå på "catwalk" i tunnelbanevagnen medans resten av passagerarna tittar storögt på. Fast ingen kommenterar eller säger någonting högt om detta. De flesta bara ler lite eller ignorerar dem.

Det är just detta som är charmen med New York. Allting kan hända och händer och New York-borna anser att vara blasé och inte bry sig är en dygd. En New York-bo skulle aldrig få för sig att gå upp till en kändis och fråga efter autograf om kändisen sitter på samma restaurang som dem. Så gör bara lantisar och folk från förorten.