När luften verkligen går ur en
Jag har varit frånvarande de senaste dagarna då luften verkligen gick ur mig. Jag har jobbat heltid samtidigt som jag håller på att flytta mitt kontor. Dessutom så sprang jag New York marathon i söndags. Det var en pärs. Bara det faktumet att jag var tvungen att stiga upp klockan 4 på morgonen för att ta mig till bussen som skulle ta mig ut till startfältet på Staten Island var jobbigt.

Vädret var perfekt för att springa soligt och kyligt. Det var dock mindre perfekt att sitta och vänta på att få börja springa. Jag kom till startfältet vid Verizano Bridge klockan halv sju. Själva starten gick klockan 9.40. Det blev till att bylta på sig allt jag hade. En timme innan starten så tog jag av mig mina varma kläder och packade ned dom i en påse som jag kunde hämta upp efter målgång. Därefter var det bara att frysa i väntan på start.

New York marathon börjar på Staten Island och går igenom Brooklyn, Queens, Manhattan och Bronx. Själva loppet gick superbra ända tills jag passerat markeringen för halvmaran. Då var jag i Queens. Det var där problemen började. Mina ben började göra ont, eller snarare det var mina knän som började bråka. Till en början så kunde jag inte springa i vare sig uppförsbacke eller nedförsbacke. Mot slutet så kunde jag knappt springa. De sista kilometrarna sprang jag kanske 100 meter i stöten för att sedan gå 100 meter. Jag var väl någonstans runt 26e kilometern som jag dyrt och heligt svor att aldrig springa ett marathon igen. Det var helt enkelt inte kul. Jag fick aldrig den där fantastiska euforin som vissa upplever. Det gjorde bara ont.

Titta jag vann! Vad som inte syns är att jag håller i mig i kravallstaketet bredvid mig som den gubbe jag är. Jag var ganska så slut vid det laget.


Jag måste dock säga att publiken var fantastisk. Väldigt entusiatisk och peppade en för fullt. Tyvärr var jag väl inte riktigt mottaglig för pepp på slutet. Jag ville mest att publiken skulle sluta skrika på mig och stressa mig. Jag kunde helt enkelt inte springa fortare eller över huvudtaget springa på grund av smärtan. Det var dock himla skönt att komma i mål och slippa springa. Jag staplade över mållinjen på 4 timmar 46 minuter och 26 sekunder. Jag hade hoppats på att komma i mål runt 4 timmar, men så blev det inte. Jag måste erkänna att jag är lite besviken över tiden. Jag hade kunnat haft en bättre tid om mina knän hållit hela sträckan.

Så här fin är medaljen jag fick i närbild.

Efteråt så kändes mest jahapp. Jag var totalt blase över att jag faktiskt har sprungit ett marathon. Alla mina vänner som mötte upp mig var superimponerade och jättestolta över mig. Jag var mest bara intresserad av att få en varm dusch och en kall öl. Nu några dagar senare så känner jag fortfarande att jag inte har smält det där med att jag faktiskt sprungit/gått så långt. En sak är dock säker. Aldrig mer ett marathon!