Sjukvårdsbyråkrati II Wet and Furious
Idag så åkte jag upp till kliniken. Det duggregnade när jag lämnade lägenheten imorse så jag var glad över att jag bara behövde gå till E. Det är min närmaste tunnelbanestation. Jag tog E-tåget till 53e och Lexington. Där bytte jag till 6an mot uptown. Det var då trubblet började. På grund av signalfel (signalsystemet i New York är 70 år gammalt och tål inte regn) så gick 6an extra långsamt. Om den nu gick alls! På 58e gatan blev vi alla utkastade ur tåget då det togs ur trafik.

Jag orkade inte vänta utan gick ned en våning och tog expresståget nummer 4 till 86e gatan. Där bytte jag till 6an downtown och steg tillslut av på 68e gatan. Det visade sig vara ett smart drag att åka tunnelbana så mycket som möjligt för det ösregnade när jag kom upp från stationen. Det var bara att plaska på till kliniken. Turligt nog hade jag paraply, men ösregn i New York innebär att man blir blöt nedifrån och upp tack vare all regnstänk.

Riktigt så här illa var det inte, men nästan. Jag har fortfarande blöta skor.

När jag kom fram till kliniken så visade det sig vara en gynekologklinik och inte den klinik som jag gjort testet på. Jag misstänker att testkliniken slagit ihop portarna och en annan klinik fått ta över numret. Det var bara att plaska hela vägen tillbaka till tunnelbanan och åka till jobbet. Nu var det dock rusningstid och allmänt trafikkaos. Jag fick klämma mig in i en tunnelbanevagn där alla stod packade som sillar och åka ned till jobbet. Det var inte en kul början på dagen. Sensmoralen i historian är att det är bra att kommunicera. Bara för att när man ringer till en klinik och kommer fram till en klinik så innebär det inte att det är rätt klinik.